Ernst Kirschsteiger: "Jag kommer förmodligen att gå till historien som stengalen"

Ärliga material är en personlig bok om de fem material – järn, sten, trä, glas och ull – som betytt mest för Ernst Kirchsteiger genom livet, inte minst i hans roll som inredare. Det är material som gör något med oss människor och som i hög grad har format Ernst själv och byggt det svenska folkhemmet. Av dessa material känner Ernst allra starkast för sten.

"Av alla naturmaterial känner jag starkast för sten, och jag kommer förmodligen att gå till historien som stengalen."

Bärare av både historia och tradition

Ernst: – Att lyfta fram de ärliga materialen och ge dem den uppmärksamhet de förtjänar är något jag längtat efter länge. De ärliga materialen är bärare av både historia och tradition. De har värmt och skyddat oss och använts vid byggen och i inredningar i århundraden, årtusenden och ibland mer än så. Vi har skapat bruksting och vackersaker av dem. Vi har levt med dem, lärt oss hantera dem, dragit nytta av dem. Det vi har skapat har ofta gått vidare från generation till generation. Att utvinna materialen har varit förknippat med möda, därför har man varit rädd om dem. Sten är ett fulländat material – slitstarkt, vackert och evigt. Jag älskar det.

Nedan är ett utdrag ur Ernsts bok Ärliga material

En stensamlares bekännelser

Jag umgås med sten varje dag på hemmaplan; jag äter min frukostgröt på en kalkstensbordsskiva i köket och har golv av samma material i hallen. Eftersom jag är stensamlare ligger stenar jag plockat här och där i huset, ibland för att balansera upp olika stilleben, ibland i blomkrukorna för att jorden ska hålla fukten. Dukar jag med ett fjäskigt elegant arvegodsporslin lägger jag gärna stenar på servetterna. Har jag inga blommor att ställa på bordet när jag ska bjuda på potatis- och purjolökssoppa dekorerar jag med sten. Ja, så där håller jag på.

Jag har stenar överallt – i orangeriet, i sovrummet, som dörrstopp på övervåningen och i hallen, ja vi har till och med stenar på toaletten. I vitrinskåpet får stenar konkurrera med glasen. I fönstren gör stenar vackra skuggor när solen står lågt. Det är praktiskt, vackert – och så mycket bättre än alla köpta dekorationer man kan tänka sig.

”Sten kan vara älskvärt len eller vasst skrovlig, tung så att det krävs tusen man för att lyfta den och så lätt att den kan flyta på vatten.”

Den ibland komplicerade spänningen mellan den hårda stenen och andra material är en utmaning som gör sten extra intressant att använda i inredning, tycker jag. Man kan låta det eviga, tunga och skrovliga möta något väldigt skirt eller skört, som exempelvis när man lägger en sten på ett glasbord. Då uppstår en spänning i rummet. Man måste lägga dit stenen försiktigt, man kan absolut inte kasta dit den för då går bordet sönder.

Själva arrangemanget är varken anslående snyggt eller trendigt, det är något mer – både motsättning och samverkan på samma gång. Ett möte. Det får rummet att leva.

Ytterligheterna ligger i stenens natur. Det finns sten som är stenhård och sten som är så mjuk och skör att den går sönder när man smular den mellan fingrarna. Sten kan vara älskvärt len eller vasst skrovlig, tung så att det krävs tusen man för att lyfta den och så lätt att den kan flyta på vatten. Den kan vara liten som ett grand som skaver i ditt öga men också gigantiskt stor som ett helt berg, kall som is under snö och som en liten kamin när den legat i solen. Sten kan vara värdelös eller svindyr, men det är inte bara marknaden som bestämmer dess värde. Det gör också du och jag. En sten som jag har hittat på en strand, som är slipad som ett ägg och len mot kinden kan vara mer värdefull för mig personligen än en ädelsten.

Jag gillar den tanken. Den gör att jag känner mig väldigt rik.

Sten bär historien

Jag har läst att det är 630 mil från jordens yta in till dess mitt. Längst in i kärnan är berget flytande men jordskorpan som vi står och går på består av upp till sju mil fast, stenhårt berg. Så mycket sten! Det urberg som finns under större delen av Sverige består till stor del av bergarterna granit och gnejs som kan vara flera tusen miljoner år gamla. Det är ett svindlande perspektiv, men känns ändå tryggt på något vis.

Sten är bärare av vår mänskliga historia, som jag ser det. Tack vare att vi är duktiga på att datera fynd av pilspetsar av flinta, redskap, stengravar, husgrunder och stengärdesgårdar och tack vare att de fortfarande till viss del finns synliga i landskapet har vi lärt oss mycket om det förflutna. Stenarna naglar fast oss människor – som ju är betydligt mer förgängliga – längs tidslinjen på något sätt.

De första människorna plockade väl bara stenar på marken och använde till olika saker, men tänk så småningom när man lärde sig att bryta, klyva och forma stora stenblock, och att transportera dem. Vilka framsteg!

Kanske var det någon sorts längtan efter evighet som gjorde att människan så tidigt ville använda sten till viktiga byggen och monument? Titta bara på pyramiderna i Egypten, Mexiko och Peru, titta på Stonehenge i England och på Ales stenar eller kungagraven nära Kivik i Skåne som innehåller en magnifik över tre tusen år gammal hällkista med vackra ristningar. Kanske förstod de redan då att allt man gjorde i sten skulle komma att göra avtryck länge. Och runstenarna, som ofta är så konstnärligt utförda och estetiskt genomtänkta! Jag tror att de som reste dem ville berätta om sin tid och människorna som levde då med ambitionen att det skulle bära långt in i framtiden.

Det dröjde ända till medeltiden innan man på allvar började bygga med sten här i Europa: hus och gator, gigantiska slott, borgar och katedraler. Jag är mycket i Italien, där kan stenhusen vara rejält bedagade och till åren komna. Det känns som om en del är byggda kring Kristi födelse. Jag kan titta på ett sådant hus och tänka: Där står du kvar och tittar dig förvånat omkring. Då känner jag mig ung och dum.

Ordlista

Bildsten

En huggen, utmejslad sten med mytologiska bildmotiv, som ofta är ifyllda med färg. Ofta restes stenar som dessa under yngre järnålder (375–1050 e.Kr.) vid färdvägar och på gravplatser.

Dagbrott

Ett stenbrott där man bryter sten vid markytan.

Gatsten

Huggna stenkuber som liggande tätt intill varandra bildar en slitstark yta, exempelvis på gator och torg i städer. Gatsten var vanlig förr, och har kommit tillbaka så smått på senare år.

Graveringsjärn

Verktyg som används för precisionsarbeten, exempelvis när man gör inskriptioner på en gravsten.

Huggmejsel

Verktyg som används till grov- och finbearbetning av natursten. Den ena änden är spetsad till en egg, den andra slår man på med en hammare eller slägga.

Kullersten

Rundade stenar som används till stenläggning på uteplatser och gårdsplaner. Vanlig som gatsten i städer innan den huggna gatstenen tog över. Stenarna fogas med sand eller murbruk. Kallas även kattskallar.

Makadam

Krossad, grov sten som ofta används som underlag vid järnvägsbyggen och vägar eftersom materialet är beständigt mot frost, tjäle och blöta.

Runsten

En huggen, utmejslad sten med urgamla skrivtecken som kallas runor. Stenarna restes oftast längs farleder till sjöss och på land till minnet av döda anförvanter. Sverige har flest runstenar i världen, över 2 500 stycken. De flesta finns i Mälardalen och ristades under 1000-talet.

Singel

Tvättat naturgrus (inte krossat, som makadam) som också kallas ärtsingel eller gårdsgrus. Används ofta till dränering, på gårdsplaner, trädgårdsgångar och infarter. Har mjukare kanter och är oftast mindre än makadamstenar.

Stenbrott

Ett område där stenarbetare bryter natursten som granit, diabas, kalksten och sandsten. Drygt femtio stenbrott är aktiva i Sverige idag, flest i Bohuslän, nordöstra Skåne och på Öland.

Stenhuggeri

En plats där stenhuggare arbetar med att hugga till, bearbeta och forma sten, exempelvis gat-, kant- och gravstenar men också skapa skulpturer och andra konstföremål. Tidigare gjordes jobbet helt för hand. Än idag tillverkas en hel del med manuell kraft men man använder också maskin.

Stenmjöl

Den mest finfördelade fraktionen från stenkrossen är en restprodukt från makadamframställning. Används bland annat vid plattsättning och för att jämna ut underlag i trädgårdsgångar och på parkeringsplatser men också i odlingsjord för att öka mineralhalten.

Stenslägga

Slagverktyg med långt skaft, en fyrkantig sida och en ”spetsad” sida. Släggan kan väga upp till sex kilo och används med tvåhandsfattning. Lättare varianter – som portugis- eller mejselhammare – håller man med en hand.

Ärliga material

Detta är ett bearbetat utdrag ur Ärliga material – mina tankar om järn, trä, sten, glas och ull av Ernst Kirchsteiger skriven tillsammans med Åsa Ottosson.

Läs mer om boken här